Han den där

Nu har jag haft ångest i 48timmar!
Det är som att falla, snabbt utan något slut.
Jag orkar inte hur mycket som helst.
Jag älskar med hela själen, alla mina fantastiska vänner ni som känt mig genom mina lägsta stunder, Stöttat mig.. Och funnits där vid min sida på mina högsta toppar.
Jag älskar er.
Och sen han den där som får mitt hjärta att slå lite snabbare, lite hårdare.
Han som jag mer eller mindre alltid kommer vänta på..
Jag vet inte om du vet att du är du.. Men du är som de första värmande solstrålarna mot ansiktet på våren.. Jag söker mig till dig som om det inte fanns någon annan i hela världen.. Jag andas dig.

Jag är stark. Starkare än dem flesta.
Jag har gått igenom mycket. Ångest har aldrig varit något som fäller mig, men jag har heller aldrig fått vila från den... Jag behöver vila. Jag gör faktiskt det.
Jag behöver en axel att luta mig mot. En lugn stabil människa som kan ta tyglarna ett tag, och bara låta mig.. finnas. Jag behöver en kram.. såååå mycket.

Åååh... jag orkar inte.. Jag vill bara älska och bli älskad.